Väggen
29 år gammal, utmattningssyndrom. När jag fick diagnosen utmattningssyndrom så förstod jag att det var en anledning till så mycket, men att jag egentligen inte riktigt visste vad utmattningssyndrom var. Jag gick ifrån läkaren både lättad och förvirrad, lättad för att jag fick ett svar på alla dessa vad som visat sig vara panikångestattacker, dåliga sömnen och nedstämdheten. Förvirrad över att jag inte visste vad utmattningssyndrom var och vad jag ens skulle göra nu, blev sjukskriven på 75%. Lättad över att inte "behöva" vara heltidssjukskriven som att jag var fortfarande var kappabel till att jobba i alla fall lite. Den bubblan sprack sedan.
jag fortsatte att köra på mina 210 på jobbet och privatlivet trots att jag faktiskt mådde SKIT, jag hade försökt att få läkartid 3! gånger innan jag insåg att jag var tvungen att vända mig någon annanstans om jag skulle få något svar på detta. Det bemötandet jag fick från första vårdcentralen var att "du är inte tillräckligt dålig för att få träffa en läkare" och "du kan fortfarande vara på jobbet så du behöver ingen sjukskrivning" samt ett samtal med en terapeut som sa "du är tillräckligt klar i huvudet och medveten så du behöver bara vända hela ditt liv, det fixar du".
otroligt DÅLIGT bemötande, hade jag blivit tagen på allvar när jag ringde första gången och faktiskt sa att NÅGOT är fel, så hade jag KANSKE kunnat bromsa i tid. MEN nej! jag var tvungen att faktiskt bokstavligen ligga på golvet i hallen gråtandes,vibrerande och oförmögen att ställa mig upp då kroppen rent ut sagt checkade ut. I över en timme! låg jag på golvet utan att kroppen ville lyssna, jag kunde knappt hålla i mobilen den kändes som bly. ..
Jag sjukskrev mig själv i 3 veckor, tack vare pandemin så kunde jag sjukskirva mig så pass länge själv utan en läkares utlåtande eftersom det inte var något jag fick... Under dom 3 veckorna tog jag mod till mig att faktiskt lyssna på kroppen att något är fel jag måste försöka att få hjälp någon annan stans.
Jag fick tips om en vårdcentral i Enköping, där jag otroligt nog! fick en tid på en gång hos psykologen och även en läkartid utan motfrågor inget ifrågasättande. Jag förväntade mig INGENTING när jag klev in vare sig hos psykologen eller läkaren, läkaren tittade på mig, tittade på sin skärm och läste igenom mina formulär jag fyllt i innan besöket. Sa i princip du har utmattningssyndrom, frågan är om jag ska sjukskriva dig på heltid eller deltid. Jag kände direkt INTE heltid, så jag föreslog att jag kanske skulle gå ner till halvtid. Läkaren tittade på mig och sa det är för mycket jag tänker att 25%, för ett miljöombyte bara,
Jag minns inte vad jag tänkte, bara att jag var tacksam över att inte "behöva" vara sjukskriven på heltid att det inte var sååå illa ändå. Jäklar vad fel jag hade.
Det gick bra ett tag, sen började attackerna på jobbet också, jag skämdes något fruktansvärt. Att jag inte kunde vara på jobbet, att jag inte fick ihop det. VARFÖR får alla andra ihop det men inte jag ? vad gör jag för fel?
Jag började lyssna på ljudböcker, självbiografier för att på något sätt förstå vad fan det var som hände. Det var som ett slag i magen, jag kände igen ALLT. Jag kan ändå inte säga att poletten faktiskt ramlade ner, det var som att jag levde lite på hoppet om att kanske är det inte riktigt sååå illa. Även om jag börjar landa lite i det nu 6 månader senare så är jag fortfarande inte riktigt helt med på noterna, som att jag på något vis tänker att jag kan lura det. Att lura kroppen för att komma runt det, att kunna pussla så det funkar. Om det går ? nej.
Det är mycket som raserat för mig, jag började komma igång med träningen innan smällen kom ordentligt. Såååå nöjd att jag faktiskt hittat tid att träna, att kunna träna när jag var själv med barnen. Jag köpte träningsredskap för att få ihop det. Jag började även att springa någon till några gånger i veckan, så satans stolt. SEN kom panikattackerna även då. Jag började gråta hysteriskt när jag sprang och kände fan nej inte nu! det här är det enda jag har för att rensa huvudet.Jag grät hela rundan. Sprang inge mer efter det, 3 månader sen. Jag vill men orkar inte, först var det mest rädsla över att det skulle ske igen men nu är det bara brist på ork och motivation. Bara tanken på att träna och springa gör att kroppen blir trött, jag vet inte om jag ska se det som att kroppen försöker signalera att "ge fan i det!" eller om det bara blivit att det känns "värdelöst" eftersom "det går ju ändå inte".
En annan sak som känns otroligt jobbigt är att jag inte orkar göra saker med barnen, jag ÄLSKAR att göra saker med barnen men efter är jag helt dränderad på energi. Att gå till skogen, supermysigt men efter är det otroligt tungt. Tiden tills Filip kommer hem blir att överleva. Plocka ur diskmaskinen fast bänken är full med disk NEJ det går inte.Att hänga den där tvätten som jag körde för 2 dagar sen NEJ det går inte. Det sjuka är (i mitt huvud) att det handlar inte om lathet utan att kroppen är slutkörd, normla människor om man nu kan säga så har reserver. Att när man är trött så kickar reserverna in, jag har INGA reserver kvar, när jag är trött då är jag på den nivån att jag kan somna om jag lägger mig ner.
Om jag ska försöka sammanfatta mig kring det här så är det att det rent av SUGER, jag är så himla arg och ledsen över att jag INTE KAN göra det jag vill för att jag vill kroppen säger nej och den säger nej på riktigt. Det är inte lathet, det är en sjukdom även om jag fortfarande 6 månader senare inte ser mig som sjuk utan mer som att jag har kört slut på kroppen och dess reserver. Jag måste hitta ett sätt att vända livet utan att det tar för mycket kraft och jag kan inte göra det själv vilket är otroligt förnedrande. Det är jävligt tungt, och det är långt kvar till att komma tillbaka. känns omöjligt just nu men jag vet att det kommer att gå över frågan är bara hur långt tid det kommer att krävas.
Tack för mig och trevlig kväll. Ställ inte massa jobbiga frågor det är tungt nog som det är.
