Hon är här!
Lillskruttan är här, den 29 januari klockan 02.13 kom hon. Förlossningen gick jätte fort, men förloppet med att få en igånstättning och att det skulle finnas plats till att hon var ute känns som en evighet.
Det har blivit många vändor till Akademiska sjukhuset, väldigt mycket väntetid och tidsfördriv och en storebror som väntat ihärigt och blivit besviken när mamma och pappa kommit hem utan bebisen. Dagen innan hon kom, eller mera natten innan hon kom så hade vi i princip gett upp på att få en tid för igånsättning då vi hela tiden fick beskedet att det var fullt och tänkte fan vi skiter i det här det får bli som det blir och låta det dra igång av sig självt.
Vi valde att ta in på hotell i Uppsala utifall att det skulle öppna upp en plats under kvällen alternativt kunna ringa på morgonen dagen efter och se om det öppnat upp någon plats. Vi passade på att varva ner efter en lååååång dags väntan och tidsfördriv i Uppsala och gick ner och åt middag på hotellet, pratade av oss lite och försökte skaka av oss besvikelsen att bebisen ännu inte fått komma ut. Efter middagen gick vi upp och tänkte att vi skulle ändå inte få någon plats idag så vi gick och la oss, 22.20 valde jag att ringa till sjukhuset för en sista check, bara för att se om vi skulle passa på att få lite sömn eller om vi otroligt nog fått plats. Det svarar en barnmorska som säger att hon precis tänkt ringa mig, och säger att vi ska komma in. Jag frågar vad oddsen är att vi ska få en igångsättning när vi kommer in, eller om det blir att åka in och chansa. Hon svarar att om vi kommer in så blir vi inte hemskickade, så vi valde att åka in.
När vi kommer till sjukhuset kommer en kvinna samtidigt som oss, allt jag kände vad FAN nu kommer det inte att bli något. Men jo när vi kommer in tar dom in oss på ett rum och sätter ett CTG och sedan blir vi flyttade till ett förlossningsrum. Pratar lite med en sköterska i väntan på barnmorskan, när hon kommer så blir det en undersökning för att se hur pass öppen jag är. ungefär 2,5-3 centimeter, hon väljer att ta hål på hinnorna och vattnet går, redan efter 5 min börjar starka sammandragningar och sedan förvärkar.Dom släcker ner i rummet och allt kännd lugnt, känns som att man ligger som i ett sovrum typ. Ingen sjukhus känsla alls, ljuden av hennes hjärtslag och min sambos närhet.
Efter ca 50 min kommer barnmorskan in och ska sätta värkstimulerande dropp, gör en undersökning, öppen 6 centimeter. hon bedömmer att vi inte sätter dropp då mina värkar eskalerar i en väldans fart av sig självt. En stund senare så är värkarna så hemska att jag inte vet vart jag ska ta vägen, värmedyna på magen och lustgas att fokusera på (hjälpte inte jätte mycket mot själva smärtan men skönt att ha något att lägga fokus på) en ny undersökning, öppen 8 centimeter och går att töja mera.
Jag kände vid det här laget att tryck på pause, jag orkar inte mer. Det gjorde så ont, med min första förlossning var jag så trött när jag ens kom till sjukhuset så jag vet att det gjorde ont men inte så pass med att jag faktskt kunde känna smärtan ordentligt. Denna gång var jag med från början, ätit ordentlig middag och vilat innan allt drog igång, klart det är häftigt att vara så med i själva förloppet men herregud vad smärtan kändes på ett helt annat sätt.
Vid det här laget hade vi fått en ny barnmorska, hon frågar mig om jag vill trycka. Att det ser ut som att kroppen jobbar för att trycka och ganska direkt efter så känner jag krystvärkarna. Barnmorskan känner om bebisens huvud kommit längre ner, och gör bedömningen att nu är det dags. Hon är redo att komma ut, kallar på undersköterska som kommer och hjälper till.
Sååå himla tacksam att det var dags, jag var helt slut av smärtan. 2 kryst och sen var hon ute. Får upp henne på bröstet, tacksamhet att det är över blandat med stolthet att hon är våran. Bara våran, Lillan vi kommer att döpa till Nova. 3566gram och 50cm lång.
Vi var beredda på att en igånsättning skulle ta längre tid än när storebror kom, han kom på 3 timmar utan förberedelse pang sa det bara. Men tid tog det inte, kortade ner med en timme och lillasyster kom på 2 timmar nästan exakt, sattes igång 00.10 och 02.13 hade jag henne på bröstet.
Jag är även så tacksam över min sambo, att vi fick genom gå en sån förlossning tillsammans. Det kändes verkligen som att vi gjorde det tillsammans, som ett team. Han och jag. Så trygg, så med, så stöttande, så närvarande, så älskande .
