Gnällinlägg
Här kommer ett gnällinlägg, Okej. så jag vet att barn förändras när dom får syskon och alla reagerar olika, jag tänkte att jag skulle ha mera "koll" eller lättare att hantera det då jag jobbar på förskola men fan jag känner mig besegrad. Hon är inte ens 3 veckor och jag vet inte hur jag ska finna tålamodet som jag annars har, jag vet inte hur jag ska svälja min trötthet och irritation.
Jag får krupp helt enkelt, Milo har precis blivit storebror och det är klart att det är omställning. han sover bra på nätterna och trivs att vara på förskolan fast han vet att jag är hemma med lilltösen,MEN han krånglar som fan med maten. Inget går ner självklart, jo pizza men jag tänker inte låta honom äta pizza varje dag bara för att slippa hans gnäll och bråk vid maten. Trotsen ska vi inte tala om, säger man åt honom något, något han inte får göra eller att jag ber honom om något så enkelt som att gå och kissa så det inte kommer i byxorna så kommer det nej jag vill inte (nej han kissar inte i byxorna han håller sig tills han måste springa fort som fan till toan) Eller nej jag bestämmer, mamma sluta! Han går ju inte att muta heller, försöker man med att han får glass efter maten eller att han får bada eller nått så tycker inte han att det är värt det och skiter i att både äta och att få det han vill efter.
Håller han på och bråkar med leksaker och provocerar så säger vi om du inte slutar så plockar vi bort den och då är du utan, först säger han nej och sen när man väl gör det efter ungefär 3 tillsägelser så är det som att "jaha, jag tar väl en annan leksak då" och sen börjar det om.
jag VET att det är en omställning att få syskon och att det beror på att han fått ett syskon, han är jätte mån om henne och är där hon är och vill hjälpa till med allt (vilket han iprincip får) Men jag försöker att ligga steget före och stimulera honom så gott det går och vara förberedande men jag känner mig så brutalt besegrad, jag känner mig helt körd.När jag hamnar i dessa lägen vill jag bara sätta mig ner på golvet och gråta, och det funkar ju inte riktigt. Det är inte varje dag, och det är inte hela tiden men ändå. Han är betydligt lättare att ha att göra med när jag är själv med båda barnen än när min sambo är hemma, vet inte varför. Antar att det är att vi är olika, jag är rätt hård och konsekvent på en gång. Jag tjatar inte i onödan och Milo vet vad som gäller även om han testar gränser med mig också.
Min sambo kan däremot stå och säga nej typ hundra gånger, och det går ju bara rakt igenom huvudet på ungen, allt med nej och inte är ju sånt som barn liksom sollar bort...
Det är nog bara för att det är en omställning för mig också och hormoner som ställs om. Jag känner mig så gnällig och rätt kass som förälder just nu. surt känns det.
