Hur livet känns just nu.
God kväll,
Just nu känns det lite som en svacka i livet, mycket om inte riktikgt klingar. Det har varit lite för tufft på sistone, att vara hemma med 2 barn i ett halvår med alldeles för lite avlastning gör ju att man krackelerar en aning. Jag tycker ändå att det har gått bra, vi har varit ute mycket och vi har gjort ganska mycket. Många promenader till lekparker och ner till vattnet för att titta på båtar, picnick under äppelträdet med och utan kompisar, bad i poolen ibland två gånger om dagen. Men det är nog förmodligen därför jag är helt slut. Sen hjälpte det givetvis inte att jag "drog på mig" kristallsjukan också. Det hade jag kunnat hoppa och livet hade genast känts lite lättare troligen eller så hade jag kört ännu mer för att jag hade orken och huvud för det och varit lika slut ändå. Oh well.
Det är blandade känslor för att Milo är tillbaka på förskolan, skönt till viss del. Att kunna lägga allt fokus på lilltösen, och även kunna slappna av lite mer. Hon kräver inte riktigt lika mycket änså länge, räcker att man ligger på golvet brevid henne när hon sitter i lekhörnan och leker med lego eller bilar. Det gör henne nöjd, jag behöver inte stimulera henne på samma sätt som med Milo. Räcker att jag svarar ibland när hon hojtar eller hoar lite, en kram ibland.
Jag saknar givetvis Milo och har stenkoll på klockan hela tiden så jag inte "glömmer" att hämta honom i tid (som att det skulle hända). När han kommer hem är vi oftast ute med grannarna eller så är vi inne och då leker han antingen själv eller med lillasyster, relativt lugn nu när förskolan dragit igång igen. Jag hade planer på att ha honom hemma längre i och med att vi ändå lever i en pandemi just nu, men eftersom han så gärna ville tillbaka och jag är helt jävla slut och känner mig som en kass förälder för att jag inte orkar så fick det bli förskola ändå.
Nu när jag är ensam hemma med lilltösen så känner huvudet att jösses vad mycket tid jag har över, nu hinner jag göra det här och det här och det här! Medan kroppen säger haha trodde du ja. Jag har i alla fall kört 2 maskiner tvätt och hängt en, den andra ligger i tumlaren.
Många saker som behövs göras känns som projekt eller mer stress, finns så mycket som "behövs" göras. Såsom städa, tvätta, laga mat, skriva inköpslistor eller beställa matkassar som sedan ska hämtas... Det är en stress att det är stökigt även om vi inte alltid har det kliniskt rent då det oftast är leksaker överallt och kläder på golvet, så jag vet inte varför det blir en stress. Kanske för att jag vill att det ska vara rent, eller att jag vill vara den mamma som har rent och två barn hemma, det kan ju inte vara omöjligt. Eller? just nu känns det lika möjligt som att bestiga Mount Everest.
Sen en sak som stör mig något otroligt är alla som säger, det är okej att sänka kraven... Absolut att man kan släppa på vissa saker men är det någon som vet hur barn ens funkar? börjar man släppa och säga att det är okej ibland och ibland inte? lycka till att komma tillbaka till fasta regler.
jag tycker att vi har lyckats väldigt bra med att uppfostra Milo hitills, ja han är lite trotsig och lämnar öronen ibland. Men å andra sidan så är det typiska trotsåldergrejer. han uppför sig i princip alltid när man är iväg även om det skulle vara hem till farmor och farfar eller till landet osv. Ibland kan jag känna att fan jag orkar inte och hur blev han såhär men sen möter man andra barn som får psykbryt för ingenting eller slåss eller knuffas eller skriker och då känner jag vi har lyckats ganska bra och han är nog ganska lätt ändå. Jag kan känna mig stolt när jag går hem då.
Ja tungt känns det, samtidigt som jag tänker att det blir lättare nu när Milo är tillbaka på förskolan och man får fasta rutiner (även om vi haft rätt fasta rutiner ändå)
