Bakslag eller bara vardag
Jag skulle vilja säg att bland det svåraste i utmattningssyndrom är att inte veta hur dagen blir, att man kan inte säga ex. vi ses i morgon för det kan lika gärna vara en skit dag.
Många dagar tänker jag att "jo men det kan gå, det är bara psykiskt" och jag håller en stund, men att skjuta bort tröttheten och mattheten är inte the way to go. Aboslut det kan funka vissa dagar men oftast så biter det sig själv i...
Hitills har jag inte haft någon som ifrågasatt om jag inte orkar, så mycket ligger hos mig själv. Att säga nej och inte köra på jo det går. För även om jag haft den här skiten (som diagnos) 8 månader så är jag fortfarande inte sams med tanken att jag inte kan och det är okej. Jag får fortfarande prestationsångest när jag inte fixar att jobba för att all energi går åt att få iväg baarnen till förskolan, många gånger har jag kört till jobbet och sen brytit ihop antingen inne på jobbet eller till och med i bilen som idag. Tänkte att det blir bra att träffa mina kollegor och barnen så kommer det försvinna, det hade säkert funkat om orken hade funnits där vilket det inte gjorde idag så jag kom till jobbets parkering och kunde inte kliva ur bilen utan satt bara och grät. låter så himla fånigt nu när jag skriver det men det gick inte att "stänga av".
Tog mig ut på en promenad med hunden och tänkte att en promenad gör att ja kan gå bort problemen, hah nope. gick en kort sväng för kroppen skrek av mjölksyra efter 5 minuter och jag höll på att bryta ihop bara av att möta en annan människa så min promenad som skulle bli en skön långpromenad i solen blev ett panikartad 15 minuters promenad istället. Vovven var lika glad ändå tack och lov.
En liten updatering i skiten, trevlig helg!
