Vab och jämnställdhet
Är det inte intressant att majoriteten av oss som vabbar med barnen när dom är sjuka är vi kvinnor, vissa bekanta säger att det är för att det drabbar oss minst ekonomiskt. Då männen tjänar mer och ofta över taket som försäkringskassan har vilket är helt sjukt. Vi lever i ett samhälle där alla strävar efter att tjäna så mycket som möjligt men sen när man ska vara hemma och ta hand om sina barn ska man bli "straffad" för att man tjänar FÖR MYCKET. Där regeringen kan ni tänka om...
Liksom många andra är det jag som vabbar med barnen, härifrån handlar det om att jag får aldrig några klara svar om när sambon kan vabba (oftast) och sen går han till jobbet och jag står med barnen. Jag älskar mina barn och älskar att spendera tid med dom MEN att alltid vara den som vabbar och dessutom nu när jag är mitt i väggen och ska kliva upp i tid till 50% och varit ungefär 5-6 dagar på jobbet när jag jobbat 25% känns ju inte direkt betryggande. Ja jag tappar väldigt lite ekonomiskt av att vabba nu när jag jobbar så lite, men att försöka ta sig tillbaka och sen behöva vara borta hela tiden ger inga direkt förutsättningar till att ens kunna komma tillbaka i ett rimligt tempo. Det känns som gjort för att misslyckas, att gå för fort fram men att inte kunna kontrollera tempot.
Hur får man ens ett jämnställt förhållande? Jag kräver inte 50/50 men just nu känns det som att det är 80/20 i mitt liv. Vi har väl gått ifrån 90/10 till det så går ju åt rätt håll, det gör skillnad men är rädd för att det kommer att stanna när jag börjar ta mig upp, att det liksom "räcker" och sen ska man hitta det nya normala. även om det är en förändring så behövs det mer, jag kan inte släppa allt och låta honom plocka upp för en förändring ska ske i samspel och inte i agg. JA jag har provat det och det funkar inte.
Mycket som är tungt just nu, känslan av att man MÅSTE tillbaka till jobbet samtidigt som att jag MÅSTE vara hemma med barnen eftersom dom är sjuka. Känslan av att det inte finns någon väg ur skiten, att det är ett evighetshjul som snurrar när man hela tiden försöker ge sig själv dom bästa förutsättningarna för att lyckas komma ur det men livet är liksom "ivägen".
Trevligt eftermiddag på er!
