Livet går upp och ner
(Längtan efter ett andrum i livet)
Att leva med utmattningssyndrom, just nu. Eftersom man förhoppningsvis inte behöver dras med det hela livet sen.
Jag skulle säga att det är utmattande, att namnet är ganska passande. När det känns som tyngst längtar man sig bort, att kunna lämna allt jobbigt en stund och få andas. Inte som i att avsluta livet utan att få en andningspaus, en paus i livet. Som att inhalera och sen stanna i det läget innan man andas ut igen.
Just nu har jag en dotter som är sjuk och det suger musten ur mig, jag gör allt jag kan för att hon ska bli bättre samt försöka hålla ihop mig i ett helt pussel och inte med bitar som fattas. Jag känner mig helt drenerad på energi och huvudet känns som potatismos, varje ljud skär i öronen. Flimmer från tvn eller ens slöskrolla på mobilen gör att det känns som att man snurrar väldigt fort och försöker fokusera med blicken.
Dottern håller på att piggna till, tillbaka till att testa gränser och busa och skrika. Det är både skönt och ännu mer utmattande, så brutalt tacksam över att hon är piggare och inte bara en sovande zombie. Men känner att avlastning vore guld. Att få återhämta mig själv, för den pausen i livet finns inte. Jag vet att hon blir friskare och sen ska hon tillbaka till förskolan men det betyder inte att jag kan ta det lugnt för jag ska tillbaka till jobbet då. En arbetsplats med barn, ljud, intryck och ljus. Jag älskar mitt jobb men i det här måendet är det ganska utmanade att ens hålla ihop sig själv i dem miljöerna.
Jag har alltid varit en person som reagerar mycket på ändringar i privatlivet inte på jobbet, lite som att det ändras så mycket överallt annars att jag behöver att allt bara flyter på hemmafronten.
Men det är ännu mer påfrestande nu, alla svängar i livet och sen psyket som är som en rolette ungefär. Att ena stunden känner man ja men nu går det ju framåt till att nästa känna HELVETES JÄVLA SKIT nu orkar jag inte mer, varför alla dessa uppförsbackar. Vi pratar inte att man har en bra dag utan det kan hänga på några bra timmar till att man totaldippar utan att ens ha gjort något annorlunda.
Lite tankar från en småbarnsförälder med utmattningssyndrom AKA väggen.
