Kvävd som individ
Mitt i koaset, denna vecka har tagit slut på mig. Jag är slutkörd, somnade med dottern och vaknade med ångest. Något som jag faktiskt inte haft på länge men nu verkar kroppen vara slut igen, inga resurser kvar.
Jag mår illa, jag har panik i HELA kroppen, jag vill krypa ur skinnet, jag orkar inte med ett enda ljud, minsta lilla ljud som hörs får mig att vilja kräkas, jag vill bara bort.
Det tog en timme ungefär att ens få kroppen att gå med på att gå upp och kissa, låter kanske konstigt men när jag är som tröttast säger kroppen nej. I början när allt drog igång i maj det här året bröt jag ihop på jobbet så jag åkte hem, jag kom inte längre än till innanför dörren när jag sjönk ihop till en hög på golvet och orkade inte ens lyfta mobilen. Jag försökte ställa mig upp men kroppen sa tvär nej, det fanns ingen kraft att använda för att ställa mig upp. Jag minns att jag tänkte att men va fan ställ dig bara upp, men det gick verkligen inte.
Jag har så länge bara kört, bara tänkt men det går och ja det gör vi och det är klart vi ska göra det här och klart jag fixar det här det gör ju alla andra. Sen kom väggen.
Att inte lyssna på kollegor och vänner som varnat och tänkt att det där händer inte mig är det DUMMASTE jag gjort. MEN jag försökte bromsa (för sent) jag försökte få läkartid för att få hjälp i att inte krasha men vårdcentralen sa nej, dom sa nej 3! Gånger. När jag väl tog beslutet om att byta vårdcentral så var det för sent jag hade redan kraschat. Jag blir arg och otroligt ledsen över hur jag blev bemött i början, att jag inte blev tagen på allvar. Att jag kanske hade kunnat bromsa i tid om jag faktiskt blev lyssnad på.
När jag bytte vårdcentral var det aldrig några frågetecken om hur dåligt jag mådde, jag fick en tid hos både läkare och psykolog. Jag blev till och med uppringd av deras rehabiliteringskordinator för att kolla hur jag mådde och hur vi skulle gå tillväga för att slippa bråk med försäkringskassan som för övrigt varit otroligt förstående.
Jag önskar ingen det jag går igenom och jag blir lika ledsen varje gång som jag hör hur vanligt det är att kvinnor går in i väggen och hur många i min närhet som antingen varit där eller jävligt nära. Men ändå lite tacksam, det blev inte riktigt lika ensamt.
När ångesten kommer så känner jag mig ensammast i hela världen dock, som att ingen förstår.
Pest avslut på denna vecka och nästa vecka ska jag gå upp i tid till 50 % vilket jag inte är redo för så lär väl krasha igen...
