Ett kräkinlägg
Herregud, jag får krupp. Det här med att natta barn kan jag ju börja med. Jag hade hittat en jättebra rutin med lilltösen, jag liggammande henne och hade Bamse på och då tog det 10 minuter för henne att somna. Nu? nej då somnar hon inte under amningen utan börjar böka omkring när hon håller på att somna, som tur är så somnade utan gnäll i sin säng i alla fall. Men det tog 20-25 min istället...Tack och lov som sagt utan gnäll.
Storebror tog typ en timme, jag duschade honom och borstade tänder och pyjamas och sen fick pappa ta över då jag gick ner med båda barnen själv för att min sambo skulle klippa gräset under nattningstiden... hur han nu tänkte där? tyvärr inte första gången heller...
När han varit inne hos Milo och Nova somnat så hör jag bara att han är jätte irriterad och jag känner bara NEJ vi ska inte natta så oavsett hur provocerande och jävlig lillkillen kan vara...Så jag säger åt honom att gå ut för det här funkar inte. Milo fortsätter dock att jävlas efter att jag kommer in också, det slutar med att jag stänger av sagan för att han ändå bara ligger och leker och jag sitter på golvet istället för att ligga i sängen brevid honom... känns så sjukt trist att ha dessa bråk speciellt i samband med nattningen. Jag tycker att är det något som ska vara harmoniskt och lugnt ska det vara nattningen och när man äter mat.
Nä nattningen känns bara bajs rent ut sagt. Så himla tråkigt, jag har tappat allt mitt pedagogiska under tiden jag haft båda barnen hemma sen mars pga öroninflammation och corona. Jag känner mig bokstavligen som en kass förälder, även om jag vet att jag gör väldigt mycket för mina barn och ser till att dom får det som dom behöver. Men fan så trist när man känner att nej det här är inte jag, så här är inte jag som förälder egentligen. Jag kan höra mig skälla på milo och samtidigt höra mig själv i huvudet som frågar vad fan håller du på med. Det här med att välja sina fighter känns som att det har went out the window, jag får krupp på mig själv. konstigt nog så funkar det bättre hemma (oftast) när min sambo inte är hemma. Allt liksom flyter (sen har jag jävliga stunder också) det är jätte konstigt, som att Milo tappar all sin hörsel och all uppfostran när pappa kommer hem. Som att han är en liten hundvalp som blir så lycklig att han inte längre vet hur han ska bete sig eller så känner han att det inte är samma med pappa som med mamma. Jag vet inte men det är skit jobbigt.
Som grädde på moset så blir ju inte kristallsjukan direkt bättre av att slita häcken av sig, just nu känner jag bara fuck it! som att jag inte orkar bry mig om något alls, vilket man inte kan göra som förälder man MÅSTE orka och man MÅSTE bry sig heeeeela tiden. Tyvärr är det en som sliter och en som glider räkmacka här hemma känns det som. Älskling läser du det här så vet du att det är så, ja du klipper gräset men jag gör ALLT annat.
