Det där med barn
God kväll!
Jag har två bekanta som väntar och försöker skaffa sitt andra barn, man blir ju lite knäpp av att umgås i det umgänget. Ena dagen är man jätte nöjd med att bara ha lilla skrutt och nästa dag så blir man väldigt sugen på att skaffa ett till.
Det finns ju dock rätt mycket som inte lockar, aka illamåendet och det konstanta kräkandet från ungefär vecka 4 fram till ca vecka 16. Inte jätte mysigt, att må lite illa men ändå kunna jobba fine, men att vara sjukskriven som jag var och bara ligga hemma i soffan för rörde jag mig så kräktes jag. Jag kunde vakna mitt i natten och kräkas, jag hade en skurhink vid sängkanten då jag inte hann till badrummet, lukten av frisk luft gjorde att jag mådde jätte illa, lukten av skinklädseln i sambons bil var också en kräkfaktor...En av mina favortiparfymer kan jag inte ens använda idag för att illamåendet sitter kvar i minnet när jag känner doften av den, jag kan inte äta kebab (gör väl inte direkt så mycket) efter att jag kräktes direkt efter att jag ätit det när jag var gravid. OCH KAFFE! fy fan,bara lukten av kaffepulvret gjorde att jag höll på att kräkas, ja vi kan konstatera att det var väldigt mycket som gjorde att man antingen kräktes eller höll på att kräkas. En annan sak var lukten av våra nattygsbord haha!
Sen den där foglossningen, att inte kunna gå för det känns som att hela underlivet ska ramla av om man ens lyfter på benen. Tack och lov hade jag bara det sista ca: 8 veckorna. Jag minns mina två jobbigaste situationer, båda rätt nära BF . Ena var att jag skulle gå ner i klädkammaren och byta till mjukisbyxor, jag kunde inte balanaser på ett ben då det gjorde så ont att det kändes som att jag skulle tuppa av så jag satte mig ner på golvet och tänkte att nu borde det ju gå. Sen att komma upp skulle ju bli nästa problem, men jag kunde inte ens röra mig när jag satte mig ner, jag kunde inte ta av mig byxorna hur mycket jag än bet mig i tungan för att inte skrika av smärta. Jag bröt ihop helt, dels för att det gjorde så jävla ont och dels för att jag inte kunde göra något så enkelt som att ta av mig mina jävla byxor. Min sambo kom ner springades i ett högt tempo när han hörde att jag satt och störtbölade, hittar mig sittandes på golvet och bara gråter och ska då förklara att jag kan inte få av mig byxorna utan att börja skratta för att jag känner mig så otroligt töntig, han sätter sig ner brevid mig och hjälper mig av med byxorna och frågar väldigt lugnt varför jag inte bara bad honom gå ner och hämta mina byxor åt mig, varför jag skulle ta mig nerför trappen när jag har så ont. Men alltiså ett par byxor borde ju vara så lätt att sätta på sig liksom. Han är bäst min sambo, på alla vis. Allt stöd han gett mig under graviditeten med Milo.
Den andra jobbiga stunden var samma dag jag var beräknad, körde bilen till Danderyd för besök på MVC . Det gjorde lite ont att flytta benen mellan pedalerna då men tänkte att jag ber som värktabletter när jag kommer fram så borde det gå över litegrann i alla fall. Efter besöket kom jag fram till att nej jag kommer inte kunna köra hela vägen hem så åker hem till min syster som också bor i Danderyd. Men denna gång gjorde det inte lite ont längre utan jag fick lyfta benen mellan pedalerna med ena armen för jag kunde inte lyfta benen för att det gjorde så ont. Det som gjorde ont kanske jag ska tydliggöra var blygdbenet, som att någon försöker slita ur det ur kroppen på mig varje gång jag försökte lyfta benet. Det var även den dagen jag fick veta att även min syster väntade barn, så hon gick där och mådde apa och kräktes stup i kvarten och hade så ont att jag knappt kunde röra mig. Min sambo fick komma och hämta mig efter jobbet och 2 dagar senare kom våran lilla prins.
ja som sagt finns starka minnen som gör att man inte blir sådär jätte sugen på att börja om, och inte tala om förslossningen men den skriver jag inte om nu (min förlossningshistoria finns i arkivet om ni vill läsa)
Ha en trevlig kväll
